I går åkte jag och jobbade trots att min förkylning snarare hade tagit vändningen åt det sämre. Men det kändes tokigt att sjukskriva sig dagen efter det att man tagit ledigt för en utflykt.

Men till sist fick jag ändå inse att det kanske var läge för att kurera sin förkylning, så jag ringde in en vikarie och stannade hemma och tog det lugnt. Hela dan har gått åt till att snyta sig (lite ont i kroppen) och att just inte orka något särskilt alls.

Jag har t.o.m. använt mig av nässpray som jag aldrig brukar göra (det var föressten väldigt länge sedan jag var förkyld senast). Nu på kvällen känns det i alla fall som om förkylningen kanske börjar ge med sig (eller om det bara är önsketänkande).

Ont i halsen, lite frusen och ont i kroppen (lite mer än vanligt). Har jobbat idag, men sedan är jag lyckligtvis ledig i två dagar innan det bär av till Gotska Sandön på fredag. Då är jag förhoppningsvis  frisk.

Skicka domaravtal, hemarbete till socialpsykiatrin, halsbränna, ordna med julmarknaden, skaffa ringsekreterare, halsbränna, skriv omvårdnadsstatusar, hemarbete till socialpsykiatrin, ordna med julmarknaden, halsbränna, baka pepparkakor, skriv omvårdnadsstatusar, hemarbete till socialpsykiatrin, ordna med julmarknad…

AAARRRRGGGGHHHHH!!!!!!!!!

Nej, en spik i foten har jag inte, men väldigt ont i alla fall. Jag har nämligen råkat ut för en arbetsskada, så lite  synd är det väl om mig i alla fall. Det värsta av allt är ändå att det var så dj-a klantigt.

Jag skulle gå till affären och handla. Efter att ha tagit ut varuvagnen som vi har från förrådet skulle jag stänga dörren bakom mig. Givetvis skulle detta moment utföras på ett elegant sätt, utan att jag behövde stanna upp eller vända mig om. Så jag sträckte ut högerhanden bakom mig, tog tag i dörren och gav den skjuts för att den lätt som en plätt skulle slå igen bakom mig.

Problemet var bara det att det fanns något i vägen… nämligen min högerfot. De ord som jag i det ögonblicket vrålade fram hörde inte till det elegantare slaget kan jag lova. Efter att slutligen lyckas få stopp på mina osande eder, och kollat upp den skadade foten, fortsatte jag i alla fall haltande till affären och handlade det jag skulle.

”Det är bättre att råka illa ut än att inte råka ut alls.”

Började dagen med att vakna och vara så yr i huvudet så att jag vinglade ut på toaletten. Huvudvärken är visserligen borta, men en tung känsla i bakhuvudet och nacken återstår. Dessutom känndes, framför allt vänstra sidan av ansiktet, delvis bortdomnat. Direkt på morgonen var jag så yr så jag mådde illa, men sedan har det blivit lite bättre.

Funderar själv på om det kan vara något förkylningsvirus som satt sig på balansnerven (fast jag känner mig inte förkyld), eller någon förslitningsskada i nacken. Grannen (ja inte han den ”berömda”, utan en annan granne i huset bredvid) undrade om det kan vara fästingbettet jag fick i höstas (på magen, det var ett illrött område på ca 20 x 30 cm runtom). Framtiden får väl utvisa vad det kan vara, och om det går över av sig självt eller inte.

Men som jag brukar säga:  ”Ont krut förgås inte så lätt.”

Tröstlösa dagar, när himlen är grå,

grå som ens själ och man känner sig så

innerligt ensam och mätt på att leva,

mätt på att skratta och ljuga och spela

känslor man aldrig förnummit och känt,

- tröstlösa dagar som återvänt!

Trödstlösa dagar, vars slagor slå

sommarens blommor till halm och strå,

dimgråa timmar när ledan sitter

tung vid ens sida och dödens glitter

är i ens öga och lyser på allt

söndersmulande, klart och kallt…

Nils Ferlin ur en döddansares visor

Idag har jag huvudvärk (ovanligt för mig), och ont i nacken. Så just nu har jag inte så stor inspiration att skriva. Ska snart se till att få lite mat i mig innan jag åker iväg till jobbet.Kanske blir det något mer skrivet i kväll efter jobbet. Vi får se, jag brukar ju alltid kunna få till någonting.

Klockan på datorn är 13.22, och han har inte ens sagt grattis ännu.