När jag läser mitt eget senaste inlägg så upptäcker jag att jag faktiskt lyckats lista 11 positiva saker utan att anstränga mig alltför mycket. Det är väl ändå värt att fira, med ett extra citat kanske. 

“Stå på dej-annars gör någon annan det.”

Nej, det kändes inte alls bättre i morse. Jag känner mig j—–t sänkt. Så för att inte fastna i den här stämningen har jag bestämt mig för att lista upp tio stycken positiva saker från hundutställningen istället.

1. Vi hade underbara ungdomar från Hassela Gotland som hjälpte till.

2. En härlig utställningskommitté och deras familjer som ställde upp och arbetade hårt.

3. Övriga styrelsemedlemmar (som hade möjlighet) ställde upp och hjälpte till.

4. Två “agilitymänniskor” som ställde upp och jobbade.

5. Domarna var glada och nöjda, gav konstruktiv kritik (som vi hade bett om) på sådant som kan förbättras.

6. Flera utställare som kom fram redan på utställningsplatsen och tackade oss, och sade att de gärna kom tillbaka

    nästa år.

7. Flera utställare som tackat på telefon efteråt.

8. Utställare som, via mail, tackat för en välorganiserad utställning.

9. Strand Hotel och Destination som gett oss rabatter på boende och resor.

10. Visby AIK som hyrde ut anläggningen till oss och som hela tiden gett oss ett positivt bemötande.

11. Flera enskilda som skänkt priser till utställningen.

Nu känns det redan lite bättre och skulle jag deppa ihop igen så får jag väl göra en ny positiv lista. Den negativa listan får förbli oskriven, det blir bäst så.

“Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar.”

Så är mötet jag skrev om igår över, och tyvärr får jag väl säga att det blev värre än väntat. Så ikväll orkar jag inte ens försöka vara fyndig. Känner mig mest utnyttjad och bedrövad. Men jag ska försöka lägga det bakom mig och trots allt ha som utgångspunkt även fortsättningsvis att tro människor om gott tills de har bevisat motsatsen.

“Ett gott recept jag vet emot förtret och kval;

Vad ödet gett dig,

eller glömt av sorg och tår.

Kom blott ihåg att allt är glömt om hundra år.“

 Var det inte Hasse Alfredsson (och pastor Jansson) som en gång i världen sa att “livet är som en påse” (”tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något”)?

Varför upptäcker man ibland att man har kastat påsen med grejor man skulle spara och sitter där med soppåsen i handen? Nåja, sopgubben har ju inte varit här än, så det går säkert att ställa tillrätta.

“Det är alltid för tidigt att ge upp”!