Nu har jag äntligen kommit tillbaka till vardagen efter jaktträning och annat. Det idoga tränandet inför fredagens jaktprov gav resultat. I varje fall på vattnet. Efter viss tvekan bestämde sig Flax för att gå i vattnet och simma ut för att hämta fågeln och blev godkänd. Först var hon ut och vände två gånger, varpå en stressad matte började vifta med armarna och ge kommandon som hon aldrig lärt den stackars hunden. Men så sansade jag mig och minns orden jag fått med mig när jag varit ner till Fröjel och tränat ”Vifta inte med armarna, sätt dig ner och samla ihop hunden så att ni jobbar som en enhet istället”.  Och det gav resultat! Flax simmade äntligen ut och hämtade fågeln som hon snällt levererade till sin matte.

Resultatet på fältet var väl inte riktigt lika lysande. Flax hann visserligen med att visa upp den fart och glädje som hon jobbar med när hon trängde igenom de täta snåren som hon fått till uppgift att arbeta i. Men sedan var hon ”plötsligt” ca 150 meter bort och jagade fasan på egen hand. Vilket betydde att provet var över för hennes del. Men det var roligt så länge det varade, och vi kommer att arbeta med lydnaden inför nästa års prov.

Flax pappa Keno startade i den öppna klassen för mer erfarna hundar, och lyckades få ihop till ett 3:e (kvalitets)pris trots att han fick fnatt och började larva sig i samband med apporteringen.

På lördagen så hade jag satt mobilen på väckning klockan tio, eftersom jag redan på fredagskvällen förstod att jag inte skulle orka upp klockan sex för att titta på förmiddagspasset av jaktprovets elitklass. Men trots den relativt sena tiden så skrek hela min kropp att jag skulle gå och lägga mig igen. Jag masade mig dock upp och iväg till eftermiddagen och fick se en duktig springer från Norge och en duktig svensk cocker.

På lördagskvällen var det jaktprovssupé med prisutdelning. Vi hade som vanligt trevligt, men jag åkte hem relativt tidigt eftersom jag skulle med Flax på mentalbeskrivning på söndagen (samling vid Visby Brukshundklubb kl tolv).

Mentalbeskrivningen gick bra, nästan över förväntan. Flax hade de brister jag trott, och blev fruktansvärt rädd både vid överraskningsmomentet (overallen) och för spökena. Men när de olika momenten var över så var hon genast samma positiva svansviftande Flax som vanligt.

På söndagskvällen var det agilityträning i Havdhems ridhus, och Flax var lika allert som vanligt.