Tröstlösa dagar, när himlen är grå,

grå som ens själ och man känner sig så

innerligt ensam och mätt på att leva,

mätt på att skratta och ljuga och spela

känslor man aldrig förnummit och känt,

- tröstlösa dagar som återvänt!

Trödstlösa dagar, vars slagor slå

sommarens blommor till halm och strå,

dimgråa timmar när ledan sitter

tung vid ens sida och dödens glitter

är i ens öga och lyser på allt

söndersmulande, klart och kallt…

Nils Ferlin ur en döddansares visor